Silkespappersmönster-Bloggen

Silkespappersmönster-Bloggen

Om bloggen

Se här hålen i väven. Se här vad som döljer sej bakom de underliga fläckarna. Se bakgrunden kring det i mitt liv som jag, Kerstin Strandberg, arbetat med i romanerna.

12 maj 2012: Sedan flera år arbetar jag med ett nytt romanprojekt. Någon enstaka gång är jag ute och träffar människor, möter kanske då någon som läst något av mej och uppmuntrar mej. Jag blev glad häromdagen då en bok kom in genom brevlådan. Det var "Att föra det egna till torgs - Berättande, stoff och samtid i Kerstin Strandbergs, Enel Melbergs och Eva Adolfssons debutromaner" akademisk avhandling maj 2012 av Immi Lundin. Se också Cristine Sarrimo "När det personliga blev politiskt - 1970-talets kvinnliga bekännelse och självbiografi" Bokförlaget Symposion, 2000.

Om litterära experiment

Mitt författarskapPosted by Kerstin Strandberg Wed, November 11, 2009 10:27:14

Helena Eriksson, poeten, skickade ett mail till mej om att experimentera, intressant, tyckte jag och i natt när jag ändå inte kunde sova, gick jag upp och antecknade några punkter.

Det ser det ut som att de manliga konstnärerna ”experimenterat mera” – de kvinnliga har inte haft samma tillåtelse. Exempel ur min egen erfarenhet: När jag - som fått feber redan i gymnasiet när jag slog upp James Joyces Finnegans Wake - kom med min roman nummer två: Klotjorden (1970) som handlar om mänsklighetens sista dagar, sa Bonnierförläggaren Åke Runnquist ”Hit men inte längre”.

För att finna material om framtiden när jag arbetade med Klotjorden gick jag till KB och beställde ur kartoteket fram de konstigaste böcker jag kunde hitta. Tog sen egendomliga meningar ur dem, meningar som jag bearbetade och satte in i nya sammanhang - redovisade förresten detta sedan i min kommentar Klotjorden 1980 som gavs ut tio år senare. Det var en väldigt rolig metod, jag minns fortfarande en mening ur en resebeskrivning från 1826:

Allt vad en människa kan tugga, det må vara fisk eller kött, lika mycket vilket djur
som helst, det må stinka eller icke, det äter Jakuten och Tungusen, till dess de fått nog”.

En annan bedrift som jag är stolt över handlar om hur jag arbetade in ordet Heterozygoten på första sidan i en synnerligen lång mening. Men jag hade också ett ”eget” material som jag noga gömde i texten.

Förutom några få manliga författare som kanske enbart har begåvning åt det experimentella hållet så ser det rent allmänt ut så bland författarna att behovet att nå en större läsande publik så småningom tar över. Kanske verkar det vara så i mitt fall, jag vet inte. Mera är det nog så att jag har kvar en del metoder från experimentåren när jag arbetar.

När jag efter väldiga förberedelser skulle klara ut starten och första sidan av det som sen blev Tio syskon i en ömtålig berättelse var jag full av ångest. Bokens första åtta rader var klara, dem hade jag jobbat länge med men kom inte vidare. Beslöt en dag mycket medvetet att ta fram fem på måfå valda böcker ur bokhyllan samt hämta ett ord från varje förstasida. Ordet värdshusport kom på det sättet in på textens tolfte rad. En bibliotekarie som jag känner blev helt bestört när han hörde om detta och förmanade mej att inte berätta om det, han upplevde det som fusk. Det är det ju inte, mitt undermedvetna tänder på vissa ord och uppfattar något som möjligt, mitt undermedvetna vet redan hur romanen ska bli och ser vad som hör samman med den.

Jag minns hur jag i början av 2006 hade våndats länge över material till den roman som kom att få namnet Silkespappersmönstret. Jag startade med en utmaning, tog tre till synes absolut oförenliga faktorer och sa Uppgiften är att förena dessa, bygga samman dessa till en helhet och hur gör jag det?

Jag tror att jag på det sättet kanske nådde ner i djup som jag inte skulle ha nått annars. Men jag hade inga garantier, bara min brinnande längtan att svara på en utmaning som verkade vara vald helt på måfå.

Nu har jag ställt samman det jag skrev i natt och måste strax ge mej av till ett sammanträde.