Silkespappersmönster-Bloggen

Ett slags livsmanifestMitt författarskap

Posted by Kerstin Strandberg Thu, January 14, 2010 19:08:22

Tidigt i mitt liv var det så här: Mitt behov av att bli konstnär var större än allt annat. Mitt behov av att inte vara anställd var jättestort. Mitt behov av pengar var jämförelsevis litet.

Så småningom visade det sej att jag inte var beroende av snabb bekräftelse och kunde slita länge med samma projekt.

Jag är den undangömda författaren till Undangömda berättelser, föddes som satiriker men längtade efter värme. När jag kom med min roman nummer två sa någon: ”Dina texter nu är så kalla!” men kritikerna sa: ”Äntligen en kvinnlig samhällssatiriker!”

I mitt inre består jag av två delar, Ordningsmänniskan och Vilden. Den förra är mycket starkare och kan endast dompteras av Vilden om Vilden får leka och skämta.

Jag har ett skafferi av böcker av författare som skrivit scener som jag går och tänker på. Det är författare som sökt skildra vad det är och innebär att vara människa.

Letar efter brinnande scener där allt av liv och död möts på en enda rad. Ett exempel är flickan som försöker sy sej en svart behå av sin döda farmors sorgslöja. Sådana skärnings-punkter där liv och död kolliderar finns förmodligen i allas liv. Inte alltid är de så tydliga men det är när det svider som det gäller.

Vad jag söker är någon sorts värme och enkel närhet. Det uppstår en feber inne i mej när jag hittar en scen i mitt eller någon annans liv som har denna laddning.

Rent allmänt är en författare en korsning mellan Spion och Gud, letar överallt, bestämmer vad som ska vara med. En författare kan ta fyra ämnen som inte hör samman, hon lägger ett i varje hörn på ett papper och arbetar för att sammanfoga dem, tvinga ihop dem… frågar sej hela tiden ”Vad är det för sammanhang som jag inte ser, vad är det som jag är blind för?” Förmodligen är det så att under arbetets gång tvingar man på det här sättet upp det undermedvetna för att hjälpa till.

Man har kanske några grundfigurer som återkommer gång på gång och det har man bara att finna sej i.

Personligen tycker jag om att skildra dödsrikesnedstigningar och himmelsfärder men är i allt övrigt verklighetsanknuten.

Alltid måste jag förklara att ”Huvudpersonen är icke jag” men personen ifråga kan ofta ha lånat några av mina erfarenheter.

Den första meningen är inte så lätt att hitta. Den kan liknas vid ett lok som sedan ska dra de andra vagnarna med sej. Man arbetar och hela tiden kämpar man med frågan om hänsyn till de människor, levande och döda, som man lånat något av. Frågan om hänsyn är viktig men att hitta människomönstren måste vara viktigare.

Varje upplevelse som man själv haft är möjlig att tolka på nytt allteftersom man får avstånd till det som hände. Det verkar egentligen som om inget i världen kan skildras totalt uttömmande, det finns alltid material som inte kom med och en djupare tolkning att göra.

Man vill bygga en båge. När ingen ser vad man velat åstadkomma säjer man: ”Jag försöker igen!”

"Bristfälligt"Mitt författarskap

Posted by Kerstin Strandberg Thu, January 14, 2010 16:41:29

Hur kan man hitta en bra användning för ordet "bristfälligt"? Så här, kanske: Jag måste vara ifred och syssla med mitt eget tänkande, hur bristfälligt det än är.

Alltså har jag inte tid att göra det eller detta. För den som undrar kan jag tala om att jag trots detta håller på att lära mej hur få in mina texter. Hinner jag? Har jag tid? Egentligen inte.

Drömmen om den fulländade satirenMitt författarskap

Posted by Kerstin Strandberg Tue, December 08, 2009 19:16:52

… jag kom på rubriken först, anade inte spännvidden.

(Ett stycke monolog, hållet på Författarförbundets skönlitterära sektions glöggfest 7 dec 2009)

1) Som världen ser ut behöver vi satirerna och behöver vi satirerna måste vi också ha satirikerna.

Enligt uppslagsböckerna förekommer satiren redan i den klassiska litteraturen. Avsikten är att förlöjliga, ibland i reformerande syfte. Satir kan vara mer eller mindre uppenbar, direkt eller indirekt. Rabelais, Voltaire, Swift med Ett anspråkslöst förslag som i munter ton föreslår att de fattiga som är så hungriga ska äta sina egna barn - ett slags världsrekord i svart ohygglighet. Andra namn: Orwell, Hasek, Strindberg, Aldous Huxley, Kierkegaard. (Gränserna flyter - skulle man kunna kalla Kafka satiriker? Nej, han vänder sin skildring i satirisk riktning men har ett annat syfte, hans ärende är ett annat.)

Satiren befinner sej först och främst på männens arena och allra först är det svårt komma på kvinnliga exempel men de finns, till exempel Anna Maria Lenngren, Karin Boye, Fay Weldon. En del av dagens kvinnliga serietecknare hör också till den här gruppen, de är satiriker men kanske inte i första hand samhällsdito. I en dagstidning står att Joyce Carol Oates är satiriker och på samma sida står att Symborska är ironisk, inger hopp.

Ändå, visst ser det ut som att det idag råder brist på kvinnliga satiriker? Och förr var det ju ännu mera ojämnlikt. Är det så att kvinnor kan men inte riktigt vill? Något ”okvinnligt” i själva genren? Man kan fundera över vad det kan vara för satirer, stora blodiga satirer, som kvinnorna inte kommit åt att skriva.

Så vänder jag på tanken - satir består av den hårda sarkasmen och den elaka ironin. Ironi? Personligen har jag länge tagit avstånd från ironi i mitt dagliga liv. Anser jag verkligen att det borde finnas ännu mer ironi i världen? Jag vet verkligen inte.

2) Nu ska jag berätta om min egen väg till satiren och min egen väg från densamma: Jag har sagt: Jag föddes som satiriker men längtade efter värme.

Här försöker jag nu sammanställa diverse tankegångar och erfarenheter, det hör säkert ihop med min ålder, en äldre människa kan ha ett behov att se och förstå sin utveckling men i mitt fall hör det också samman med att jag befinner mej i ett läge efter ett treårigt arbetspass, det vill säja jag går nu och letar, söker, tänker. Befinner mej i en mellanperiod, en tid för nyorientering, ställer frågan: Vart går jag nu? Och jag försöker också se hur min väg har gått fram till nu.

För dem som är här och befinner sej i början av sin verksamhet kommer det kanske att kännas exotiskt att höra om mina erfarenheter, höra mej försöka redogöra för den väg jag tillryggalagt. Ni är i konstnärskapets öppningsskede, en term från förlossningsvården, jag i slutskedet – ett uttryck som jag hämtar från terminalvården.

Visar ens böcker en utveckling och hur ska en sådan utveckling i så fall mätas och bedömas? Jag vill ge ett exempel på en författarutveckling sedd från vederbörandes egen synvinkel. Jag talar inte litteraturvetenskapens språk, tvärt om, jag går runt ämnet och kommer också in på frågan om vad det är som sker när man kommer till slutet av sin bana.

Nu alltså något litet om hur värme och köld har styrt det jag själv skrivit, det blir min personliga, subjektiva tolkning av min ”yrkesutveckling”, den måste då också innehålla en del material om min utveckling som människa. Jag ser hur jag började som satirisk författare, fick mkt stark respons från början, drev det som ett projekt, satiren var min zon, såg ut att kunna bli mitt rum i litteraturen. Bakom satiren kunde jag nämligen gömma mej, jag kunde både TALA och TALA ICKE om det som plågade mej.

Hos mina släktingar fanns vuxenupplagan av Swifts Gullivers resor, jag läste den i smyg på nätterna när jag var tolv år, nånstans fanns också tidigt Voltaires Candide. Vad jag som barn och mycket ung fann så spännande med vissa böcker, det var att författaren där hade en underbar tillåtelse att hitta på, jag beundrade själva påhittigheten, visste nog inte ens att det jag läste kallades satirer.

När jag själv började skriva märkte jag att det satiriska inslaget också kunde vara en bra väg för att dölja vad det var som jag egentligen ville skriva om. Var det kanske en blyghet, en önskan att inte alltför mycket skylta med det svåra?

Det finns ju i satirer, i överdrifterna!, ett mått av skämtsamhet och skämtsamhet har förmåga att blanda bort korten, kan dölja…rädsla och sorg kan få en att skämta.

Distansen, det var den som jag behövde för att dölja mej, men inte förstod jag väl det helt och hållet. Distansen gjorde det möjligt att dölja sitt ärende, framföra det – men dolt , gömt bakom annat. I satiren kan man mycket muntert dölja de hemskaste tankar som rör en själv.

Parentes: Jag hörde en gång en nyligen frånskild manlig författare som inför stor publik talade mycket skämtsamt om sin skilsmässa. – det gjorde intryck, fick mej att fundera på allvaret som ingrediens i det man skriver. Att våga vara allvarlig är egentligen ett oerhört steg! – säjer jag som en gång på skämt tog sej friheten att utnämna sej själv som Landets största sorgskämtare… naturligtvis mest för att det var en alldeles ny ordkombination. Men man kan alltså gömma sej bakom skämt!

Jag försöker nu föra ett resonemang med mej själv som exempel, jag är en författare som alltid dinglat mellan skämt och allvar, lek och arbete, skoj och svart sorg. Det jag kommer med här är förstås en tolkning, ganska godtycklig - och i morgon ser jag mej kanske på ett helt annat sätt. Men just idag är detta historien så som jag själv förstår den, om min väg från satir till att försöka nå värme.

Satir – man kommer in i en förvrängd spegelvärld som är rolig att titta på samtidigt som den är förfärande. Som jag sa, gränserna flyter, men köld och vrede brukar ingå – jag anser till exempel att man inte kan kalla Brechts Den goda människan i Sezuan för satir för den är för varm.

Min debutbok på Bonniers 1967, Som en ballong på skoj med undertiteln: En städroman om skyffelkyssar.

I skräck för att jag inte själv hade tillräckligt med högkvalitativ hjärnsubstans förvandlade jag vårt samhälle, det som spärrade in udda existenser, ”sjuka” på sinnessjukhus, jag förvandlade det samhället till ett ställe där man spärrade in och förvarade De medelmåttiga så att de inte skulle kunna åstadkomma skada med sina medelmåttiga verk.

Min rädsla för att inte duga fick mej att förvandla ett samhälle som hade mentalsjukhus till ett samhälle som hade institutioner som hette sådant som Medelmåttighetens hospital och där det fanns folk som kontrollerade medelmåttighetsgraden och ordnade med tvångsvård – man kunde också till all lycka försäkra sej mot handikappet medelmåttighet hos särskilda försäkringsagenter. Allt skrivet med stor och munter distans men huvudpersonerna hade drag av mina föräldrar och en händelse i min egen barndom som fanns i bakgrunden var att min mor en gång spärrats in på mentalsjukhus och avlidit där.

Som ni alla genast förstår avspeglade denna ide om medelmåttighet, fastän dolt, min egen oro för att inte duga, inte vara tillräckligt begåvad för den marknad, det karriäryrke som jag därmed gav mej in på. (Ordet duglighet lekte jag senare med, vände på ordet GUD, fick DUG, människorna i min roman från 1984 anropar den Högste: O DUG!)

Boken som kom tre år senare, Klotjorden, Bonniers 1970, handlar om Mänsklighetens sista dagar – en ännu radikalare satir. Och även där fanns ett sår, halvt dolt.

Jag minns den dystopiska pessimism som fick mej att skriva denna roman, satiren om mänsklighetens utplåning . Romanen gavs ut på nytt 1980, med min författarkommentar på 75 sidor. Jag minns den känslan för samma känsla kan gripa mej idag också då jag ser hur illa det är ställt i världen.

En pjäs sattes upp på Marionetteatern, hette De sovandes handlingar – en del av detta var mkt spetsigt, hårdformulerat, som koncentrerade buljongtärningar – detta tycktes nu ha blivit min stil, jag ”fulländade den”.

Jag var stämplad som satiriker – det var egentligen inte alls så illa i den här konkurrensvärlden. Mitt huvudsyfte tycktes uppnått: Att man inte alltför mycket skulle lägga märke till vad som kunde vara de dolda såren i mina berättelser.

Så hände något betänkligt, jag kom att ta bort det som hitintills ingått som det personliga incitamentet, den personliga angelägenheten bakom det jag skrev, kanske det som man kan kalla ”såret” och kvar stod då endast Satiren, kylan! Och efter ett tag, kom jag inte längre!

Under flera veckor har jag nu funderat över detta, från början trodde jag nog att jag fantasifullt konstruerade alltsamman rakt ut i tomma luften men mer och mer börjar jag tro att mitt resonemang verkligen stämmer och jag har tänkt att min framställning här i kväll lika väl skulle ha kunnat heta En satirikers död.

Om jag benar upp den här situationen som jag var i för så länge sen, inser jag att det i den här händelseutvecklingen ingick två viktiga repliker.

Först, de kritiker som sa: ”Äntligen något så ovanligt som en kvinnlig samhällssatriker!”

Sedan, efter tre fyra år, den vän som sa: ”Dina texter nu är så kalla!”

Men redan 1970 hade jag anat något, skrev i min dagbok: Risken är att man raljerar bort själva människan i sej – vad var det jag kände då, och fruktade?

En god vän sa alltså: ”Dina texter nu är så kalla”. Det var oerhört att någon tog sej samman för att säja detta, komma med denna ärliga, väsentliga vänkritik.

Det finns mycket att vara rädd för som författare – Rädslan att inte duga, t ex. Det finns också mycket i livet som kan vara svårt att stå för. Man döljer sej så mycket tills man döljer sej också för sej själv.

Hur det går till att detta döljande sedan i sin tur kan leda till kyla, till nedkylning vet jag inte men jag tror det finns ett samband. Låt mej i korthet påstå att min förmåga att sätta samman satirer så smånigom skadade mej, för att ”bli frisk” måste jag hitta en annan väg.

Satirer behövs nu mer än någonsin, tänker jag idag. Själv kunde jag skriva två romaner, en pjäs, några noveller men måste sedan paradoxalt nog ta en annan väg för att inte människan inne i mej skulle frysa ihjäl.

Jag hade gömt mej för mycket, mer än författarsjälen tålde.

Resultat: Jag hamnade i en flera år lång skrivkris, en romanblockering.

Begrep ingenting! Ty jag kunde hur lätt som helst skriva artiklar t ex i DN men jag kunde inte få den roman jag arbetade med att röra sej framåt.

Nej, jag kunde inte förstå vad som hänt mej. Var min begåvning plötsligt borta, död?

Hur jag räddades är en separat historia som finns i en bok som heter Skriv Kerstin Skriv, Författarförlaget 1978. Jag vill bara framhålla att några kollegor kom till min hjälp, det var Eva Adolfsson, Inger Alfvén och Barbro Werkmäster.

Det vore förstås hemskt och inskränkande om litteraturen bara skulle vara till för att upphovspersonens själ skulle renas. Så är det ju inte men till en del tycks det ändå för en sån person som den jag är, fungera så. Jag hade gömt mej för mycket, det var en form av hänsynslöshet mot mej själv.

Genom att skämta om de stora frågorna i mitt eget liv kunde jag ta upp dem. Så är det fortfarande men jag letar samtidigt efter värmen, inte efter kölden.

Jag letar efter värmen, inte efter kölden.

Kommen hit i mitt resonemang börjar jag läsa böcker med en enda avsikt: Ta reda på vad jag tycker är varmt.

Så ramlar jag på en bok, den snällaste, raraste, vänligaste och generösaste och menlösaste jag någonsin läst.

Jag drar efter andan: Är letande efter värme en farlig tendens hos mej?

Bör jag akta mej?

Så frågar jag mej själv vad det är för skillnad mellan det varma som jag tycker att jag talar om, och det andra varma, det som är som lugnande tabletter i form av menlöshet.

Och så tänker jag på hur jag kände när det gällde ett avsnitt i romanen Klotjorden, det var alltså en satir där de negativa, ironiska, förtecknen kunde vara både dubbla och tredubbla. På endast några rader av de 162 glesa romansidorna finns det värme, ett litet stycke som handlar om en tjänarinna. Jag tänkte mycket på att de raderna i kontrast mot kylan, isen, hatet, att de var som en explosion av hetta.

Jag tror egentligen att frågan om värme är oåtkomlig för objektiv bedömning.

Allt blir en balansgång. Det viktiga är ju att var och en som skriver skall kunna ha användning för samma påhittighet som de hade, dessa gudabenådade gamla satiriker, men det är också viktigt att det på något sätt ska vara möjligt att byta ut köld och distans mot värme och närhet utan att effekten försvinner.

Eller är kylan, isen, själva den satiriska effekten?

Är jag fångad i ett nät av cirkelresonemang?

3) Så till sist åter till

Drömmen om den fulländade satiren – kanske ska en gång en satir skrivas som är så stark, så vild, så het att den vänder upp och ner på världens nuvarande negativa utveckling.

Under rätt lång tid har jag varit orolig inför att prata här i kväll. Till slut lyckades jag ändå klyva mej och försöka analysera rädslan, försöka se vad den hade för ursprung.

Var rädd för att bli för allvarlig, rädd för att bli för personlig och att alla skulle tycka att jag var obefogat jagcentrerad. Säkert är det också så att jag utgick från att min förmåga inte skulle räcka till.

Min rekommendation till unga författarämnen är att hålla koll på sin egen väg så att man inte deformeras av medvetandet om det som någon kallat komparationsbenägenheten i vår kultur, alltså att se allt som Dålig sämre sämst eller Bra bättre bäst.

”Den som väljer konstnärligt yrke väljer karriäryrke” skrev jag 1978 i en bok som kom att göra mycket större nytta i samhället än mina satirer!! Paradoxer, paradoxer överallt! Förresten, apropå konstnärskarriär minns jag under min tid som målare att det ansågs helt normalt och konkurrensmässigt att försöka hemlighålla när och var stipendier skulle sökas.

Man borde ifrågasätta ordet karriär när det gäller konst, istället drömma om ett läge där det är verkets innehåll och inte människans framgång som intresserar.

Min personliga erfarenhet är att om jag av rädsla tvingas hålla uppe en attityd, dvs förställa mej, då inverkar det på kvaliteten i det jag åstadkommer. Mer än så: Då förlamas jag!

Vad utgör för den enskilda författaren Skrivandets slutmål?

Att förstå sin tid, skildra den?

Kanske för någon, några: Förstå sin tid, förändra den.

Det är också tänkbart att de arbeten vi nu gör, ger en tydligare bild av vår tid än vad vi själva förmår att se.

Jag hade gärna också velat hinna säja något om begreppet Konstnärlig mognad. (Vad är det? Vad består det av? Hur känner man igen ett sånt konstigt begrepp?)

Inte ens i min ålder kan man säja: Den fulla konstnärliga mognaden är nu uppnådd. Nej, man kan inte säja så ty kanske finns ännu lite mera konstnärlig mognad att erövra, kanske återstår ännu en liten bit av ens fulla utvecklingspotential. Poängen är att man inte kan veta innan man försökt.

I detta sammanhang tänker jag ofta på Nathalie Sarraute, ryskfransk moderist som vid 81 års ålder utgav boken om sin barndom: Innan bilden bleknat.

Något om Hänsynsfrågan som verkligen hör samman med ämnet SATIR. Frågan om hänsyn som alla som skriver måste ta tag i, förhålla sej till. Du skall icke skriva i hat – är det så, det påstod Virginia Woolf? Vet inte. Domprost Swift skrev i hat, i raseri.

Egentligen finns bara en regel: Det man skriver ska vara bra. Molly Johnsson, det är hon som skrivit ”Pansarkryssaren” - för några år sen bad jag henne om råd, det gällde om jag skulle ge mej i kast med att skildra en människa i utkanten av min värld, hur mycket hänsyn måste jag ta?

Molly sa: Skriv, om någon tid är vi alla borta, då finns vi bara i böckerna!

Frågan om hänsyn är viktig men att hitta människomönstren måste vara viktigare.

Några ord om hur jag försöker gå vidare. Som jag alltid gjort – jag vill leta efter de brinnande scenerna.

Jag söker scener i mitt och andras liv där liv och död berör varann. Jag har två exempel som jag ofta tar fram, de är så tydliga:

Flickan som syr sej en svart förförisk behå av sin mormors sorgslöja.

Den nyopererade mannen på sjukhuset som ber sina anförvanter: ”Gå inte ifrån mej!” De vet inte att han befinner sej i dödens närhet och de går. Ty middagen väntar hemma och det är oartigt att komma för sent till maten.

Till sist – undrar kanske både de som vill skriva satirer och de som inte vill: Finns det hur mycket material som helst? Kan en författare i slutet av sin bana ”ha skrivit färdigt”?

Inget material kan någonsin skildras ner i den absoluta botten, man kan aldrig tömma ett ämne helt. Man kan tröttna på det, det är en annan sak. Men ingenting i världen kan skildras totalt uttömmande – det finns alltid material som inte kom med och allteftersom vi själva förändras finns alltid en djupare tolkning att göra.

Om litterära experimentMitt författarskap

Posted by Kerstin Strandberg Wed, November 11, 2009 10:27:14

Helena Eriksson, poeten, skickade ett mail till mej om att experimentera, intressant, tyckte jag och i natt när jag ändå inte kunde sova, gick jag upp och antecknade några punkter.

Det ser det ut som att de manliga konstnärerna ”experimenterat mera” – de kvinnliga har inte haft samma tillåtelse. Exempel ur min egen erfarenhet: När jag - som fått feber redan i gymnasiet när jag slog upp James Joyces Finnegans Wake - kom med min roman nummer två: Klotjorden (1970) som handlar om mänsklighetens sista dagar, sa Bonnierförläggaren Åke Runnquist ”Hit men inte längre”.

För att finna material om framtiden när jag arbetade med Klotjorden gick jag till KB och beställde ur kartoteket fram de konstigaste böcker jag kunde hitta. Tog sen egendomliga meningar ur dem, meningar som jag bearbetade och satte in i nya sammanhang - redovisade förresten detta sedan i min kommentar Klotjorden 1980 som gavs ut tio år senare. Det var en väldigt rolig metod, jag minns fortfarande en mening ur en resebeskrivning från 1826:

Allt vad en människa kan tugga, det må vara fisk eller kött, lika mycket vilket djur
som helst, det må stinka eller icke, det äter Jakuten och Tungusen, till dess de fått nog”.

En annan bedrift som jag är stolt över handlar om hur jag arbetade in ordet Heterozygoten på första sidan i en synnerligen lång mening. Men jag hade också ett ”eget” material som jag noga gömde i texten.

Förutom några få manliga författare som kanske enbart har begåvning åt det experimentella hållet så ser det rent allmänt ut så bland författarna att behovet att nå en större läsande publik så småningom tar över. Kanske verkar det vara så i mitt fall, jag vet inte. Mera är det nog så att jag har kvar en del metoder från experimentåren när jag arbetar.

När jag efter väldiga förberedelser skulle klara ut starten och första sidan av det som sen blev Tio syskon i en ömtålig berättelse var jag full av ångest. Bokens första åtta rader var klara, dem hade jag jobbat länge med men kom inte vidare. Beslöt en dag mycket medvetet att ta fram fem på måfå valda böcker ur bokhyllan samt hämta ett ord från varje förstasida. Ordet värdshusport kom på det sättet in på textens tolfte rad. En bibliotekarie som jag känner blev helt bestört när han hörde om detta och förmanade mej att inte berätta om det, han upplevde det som fusk. Det är det ju inte, mitt undermedvetna tänder på vissa ord och uppfattar något som möjligt, mitt undermedvetna vet redan hur romanen ska bli och ser vad som hör samman med den.

Jag minns hur jag i början av 2006 hade våndats länge över material till den roman som kom att få namnet Silkespappersmönstret. Jag startade med en utmaning, tog tre till synes absolut oförenliga faktorer och sa Uppgiften är att förena dessa, bygga samman dessa till en helhet och hur gör jag det?

Jag tror att jag på det sättet kanske nådde ner i djup som jag inte skulle ha nått annars. Men jag hade inga garantier, bara min brinnande längtan att svara på en utmaning som verkade vara vald helt på måfå.

Nu har jag ställt samman det jag skrev i natt och måste strax ge mej av till ett sammanträde.